I söndags tog Flamma med mig, Linda och Tilly på utflykt till Labradorklubbens b-prov i Bolltorp. Flamma har den senaste tiden känts taggad och i bra form. Så när det dök upp ett b-prov i kalendern som passade in i vårt schema slog jag till och anmälde.

 

Vi har startat på b-prov ihop tre gånger förut, jag och Flamma, ett inofficiellt och två officiella. Hon inledde sin b-provsbana med ett bra jobb i Boxholm. Tyvärr hängde hon en bra stund över truten innan hon beslutade att plocka hem den. Resultatet blev därför ett tredjepris. På inoff prov i Ötjärn för ungefär ett år sedan jobbade hon på bra och fick ett andrapris, då föll vi på uthålligheten i söket. I höstas testade vi igen och då resulterade starten i svidande besvikelse när Flamma kändes ovillig och mitt i provet skällde ut en funktionär. Där och då tänkte jag: Aldrig mer b-prov med Flamma!

...och så en fjärde provstart i Bolltorp
Så kom våren och Flamma har känts så himla glad och positiv. När jag testat vilt - alla sorter! - har hon plockat dem snabbt och sprungt hem till mig för attt lämna av. Suget att testa b-prov väcktes till liv igen. På den vägen hamnade vi i Bolltorp i söndags, där upplägget var rätt klurigt men roligt. Två inledande vattenmarkeringar där man skickade en bra bit upp på land och hunden skulle passera både ett tuvparti och lite högre vass på väg till vattenkanten. Nästa moment var en lång, men inte svår, markering på land. Därefter följde transport till söket. Där skulle hunden först söka av en liten vass. Sedan skulle hunden skickas upp i en skogsbacke, men skickplatsen var cirka 30 meter ut på en åker. Avslutningsvis var det en markering i lite ruff terräng på land.

 

Jag gläds verkligen åt att Flamma gjorde ett bra prov. Markeringarna gick fint, på söket inledde hon i vassen och gav sig sedan upp i backen. Hon hittade alla vilt, men tyvärr valde hon inte att plocka hem alla direkt och truten valde hon helt att avstå. Så som ni förstår blev Flamma utan pris i Bolltorp. Det kanske låter märkligt men jag är ändå okej nöjd. Hon gjorde liksom vad hon kunde. Domaren sa många trevliga saker om Flamma, både muntligen och i protokollet som gjorde mig glad. Jag är också nöjd med hur jag förde Flamma, jag var lugn, fokuserad och positiv vilket jag också fick höra från funktionärer och domaren. Jag var en schysst kompis till Flamma provet igenom, det är jag stolt över.

 

Det känns skönt att ha startat Flamma en gång till även om denna start blir den sista. Hennes jaktliga egenskaper är utvärderade nu. När vi gjorde kombinationen Tessa-Davy, som resulterade i Flamma, önskade jag en tik med Tessas markeringsförmåga och Davys viltpassion. Men i hundavel är ett plus ett inte alltid lika med två. Faktiskt blev det tvärt om med just Flamma, hon markerar som sin far och gillar trutar lika lite som sin mor. Om jag älskar henne ändå? Såklart!