Ni vet den där känslan när man ber sin hund om något, och man får den där blicken av att den verkligen förstår vad man menar. Hunden förstår vad som förväntas av den och kommandot sker i samklang med en själv. Med Maxi har man inte haft så många stunder som är så, många gånger känns det som att han tittar på mig men inte riktigt förstår vad som förväntas av honom. Det kan nog handla om att jag gör saker som jag vet att Toddy förstår genom att läsa av mig, men som Maxi kanske inte riktigt förstått än.

 

Men annat var det när jag stod i ridhuset i Kumla, tog på honom utställningskopplet och skulle in i ringen. Då var det som att han tittade på mig med en helt ny blick, lite "nu kör vi, jag kan de här". Hur som helst var det en häftig känsla, Maxi växte flera meter och flög runt ringen och man kände att han hade skitkul. Och bra gick det ju, hann sprang hela vägen till bästa hane med cert och utställningschampionat!