Tidigare i veckan, den 25/8, blev Flamma sex månader gammal - nu har hon alltså funnits i mitt liv ett halvår men som ni vet har jag längtat efter henne långt tidigare än så...

Jag blir lite öm i hjärtat när jag tänker tillbaka på dagen då Flamma och hennes systrar föddes. Jag hade fått ledigt från jobbet och kom hem redan kvällen innan. Tessa och jag sov ihop i valprummet, eller jag sov och Tessa bäddade hela natten. Jag som tidigare bestämt att det skulle sparas en tik efter Tessa var såklart nervös att det bara skulle bli hanar. När den första valpen var en tik blev jag så himla lättad. När nummer två föddes och också var en tik tänkte jag "kul då har jag två att välja mellan". Men tänk att det tillslut blev fyra tikar och inte en enda hane. Hur skulle jag kunna välja nu!?

 

I början njöt jag mest av de fyra små go'bitarna men framåt 5 veckors ålder våndades jag som sjutton över vilken jag skulle välja. Tillslut fll valet på "Polka" eller "Storan" som mamma kallade henne. Hon var den största av de fyra, robust byggd men lite egen och inte riktigt lika självklart intensiv och glad som de andra tre. Ändå blev det henne och det har jag såklart inte ångrat.

Fram tills att Flamma var 4 månader gammal bodde hon kvar hemma på Stavtorp men i samband med att jag fick semester fick hon flytta till Stockholm. Nu har hon varit här i två månader och vi har fått lära känna varandra på riktigt. Den nyförälskelse jag först kände har övergått till såm där intensiv och vilkorslös kärlek. Flamma är som alla unghundar en liten skitunge ibland, men jag förlåter henne alldeles för fort.

När vi visade upp "Sitt-stanna kvar" på Lenas kurs förra helgen och Flamma satt som ett litet ljus och tittade på mig sa Lena "Åh, jag saknar tiden då mina hundar tittade på mig som om de avgudade mig" och jag tänker att om Flamma bara visste att jag möter hennes blick med en tio gånger större beundran.