Under hösten har Flamma och jag vid fem tillfällen åkt till Anita Norrblom och tränat tillsammans med fyra andra ekipage. Varje tillfälle har på olika vis handlat om att både vi och hundarna ska lära oss sortera linjetag och markeringar. Men framför allt har Anita drillat oss i att föra hund. Att tänka och agera själva, inte bara stå stilla och vänta på instruktioner. Det är verkligen lättare sagt än gjort!

 

Igår var vi på årets sista träning och jag kan inte vara annat än nöjd. Flamma markerade, höll huvudet kallt och sprang på sina linjetag. Den sista var en cirka 70 meter lång linje i blöt terräng. Helt blind för henne men spårad av andra hundar och utläggaren tidigare under dagen. Vi hade fått markeringar i linjen innan så jag var övertygad om att hon skulle fastna där men det gjorde hon inte. Rakt ut i full fart bar det av, men mot slutet föll hon av lite till vänster och kom därför inte rakt på apporten. Jag blåste och Flamma satte sig och tittade på mig.

 

Min puls gick upp, hände just det där? Stannade Flamma omkring 90 meter ifrån mig? Ja och hon satt kvar! Nu ville jag inte misslyckas med nästa steg så jag gick halvvägs fram till henne, gav ett tydligt högertecken och hon svarade med att kuta iväg i rätt riktning och finna apporten. Vilken underbar känsla och avslutning på en fin serie träningar hos Anita!

 

Den här hösten känns det som att Flamma och jag tagit ett stort steg framåt i träningen. Hon försvinner varken på planlösa sök eller sitter fastnålad i marken när hon får ett dirigeringstecken. Plötsigt känns det som att hon förstår och vill springa dit jag pekar. Vi är såklart långt ifrån färdiga, allt känns väldigt nytt och skakigt men det känns hoppfullt.