Vet ni att det är första gången på ungefär ett halvår som min lilla "familj" är komplett igen? Sedan i söndags är jag, Tessa och Flamma åter i Stockholm efter tre veckor på vift. Tessa har ju dessutom varit mammaledig och innan dräktigheten var hon också hemma på Stavtorp ett par månader.

Tessa är speciell för mig då hon kom in i mitt liv i en dyster period och fyllde ett tomrum som höll på att äta upp mig. Även om hon är en vänlig och orädd hund som fungerar i alla sammanhang är hon inte alltid enkel. Hon är väldigt självständig, upplever hon inte saker belönande ids hon sällan göra det helhjärtat, har aldrig varit  speciellt duktig på att gå i koppel, är förtjust i små hundar och har en stor jaktlust.

I slutet av Flammas rehabiliterig blev det för mycket med mig med både Tessa och Flamma. Efter månader med restriktioner skulle Flamma få lära sig allt det där man lär en unghund. Hennes energi fann dessutom inga gränser och Tessas små ovanor triggade Flamma. Om Tessa exempelvis pep till när hon såg en liten pudel exploderade Flamma och om Tessa drog lite i kopplet stretade Flamma som en vanvettig. Inte en bra kombo om man ska försöka lära en unghund att uppföra sig.

 

Att ha Tessa tillbaka i Stockholm känns såklart fantastiskt, men det innebär också utmaningar för mig. Flamma har numera lärt sig gå ordentligt i koppel, inkallning osv. men nu ska jag lära henne att göra det även när Tessa är med oss. Första kvällen när vi skulle ta kvällsturen runt huset pilade en igelkott förbi precis utanför porten i samma ögonblick som den öppnades. Jag var oförberedd och när Tessa med ett illtjut slängde sig efter den tappade jag hennes koppel. Flammas höll jag krampaktigt i medan hon ylandes försökte följa efter Tessa som nu pep i falsett bredvid den ihoprullade igelkotten. Båda hundarns öron var totalt avstängda. Jag fick lösa det genom att släpa bort Flamma en bit, binda henne i en stolpe och sedan gå och hämta Tessa. Därefter kunde vi efter lite uppsamlande övningar fortsätta vår lilla tur, men i min hals skavde en orolig klump. Var det såhär det skulle bli nu?

Som tur är verkar båda tjejerna nu ha sansat sig efter ett par dagar i Stockholm. Vi gör små lydnadsöviningar på varje promenad och i min ficka finns både godis och leksak. Inte för att muta, men för att göra det värt för dem att ha fokus på mig, hålla sig nära och uppföra sig korrekt. Inga fler igelkottar har funnits i sikte för att testa våra gränser men flera retsamma katter och än så länge har jag sluppit både att tappa koppel och klumpen i halsen.