När det inte går som på räls...

...i början av året hade jag en vision om Flammas vår. Vi skulle börja med lite utställningar och stämma av apporteringsformen. Starta några WT under våren och kanske testa ett inofficiellt B-prov till sommaren. Nu är det snart juni och jag kan konstatera att våren inte alls gått enligt planen. Utställningarna betade vi av med gott resultat, men därefter stämmer inte vägen vi gått överens med visionen.

Vårens negativa spiral
Under våren har vi startat på två WT. Det första, Linköping, med hyfsat resultat men total fail på det andra, Lidingö. I Linköping började vi bra, men mot slutet sprang Flamma mer än arbetade. På Lidingö sprang hon från start... Då tappade jag luften och bestämde mig för att backa hem och träna mer på att existera i nya miljöer.

På besök i nya miljöer
Vi åkte för att kika på ett B-prov i Flen och ett WT i Skokloster. Flamma kändes balanserad och lugn. För några veckor sedan följde vi med för att titta på en helg-kurs i Koholma. Där gick Flamma upp ordentligt i varv och tyvärr fick jag för första gången på riktigt länge se hennes öron fladdra oroligt när det blev mycket skott.

Lösa upp, backa hem och analysera
På träningar i bekanta miljöer och grupper reagerade hon endast positivt på skotten. Kanske var det en engångsgrej? Men på gårdagens träning i Nyköping såg jag de oroliga öronen igen. Ny grupp på ny mark där vi tränade vatten. Flamma var riktigt taggad men grym i de inledande övningarna. Men när det sedan blev många skott i snabb följd såg jag öronen fladdra till. Vi bröt såklart direkt. Löste upp med rolig övning åt Flamma och sedan styrde jag bilen hemåt.
 
Jag stör mig på att jag inte sett mönstret tidigare
När Flamma blir riktigt laddad tycks hon reagera negativt på skott i samband med passivitet. Det är som att det slår över åt fel håll. Och laddad blir hon av nya grupper, miljöer och vattenträning. Med facit i hand tror jag att detta förklarar magplasket på Lidingö WT, där jag inte alls kände igen min hund. Jag tror till och med att det började smyga sig på oss redan i Linköping. Men det är först nu det fått gro och syns tydligt. Det känns som ett slag i magen. Jag känner mig ledsen att det blivit så och att jag inte sett det tidigare.
 
Nu är planen...
...att backa hem ytterligare. Vi ska träna massa skott i trygga konstellationer. Och träna i massa miljö och nya grupper UTAN skott. Kanske pausar vi apporteringsträningen lite och blandar upp med lite rallylydnad istället.
Älskade lilla Flamma, ibland känns du för komplex för mig <3