Idag fyller min knasiga och så högt älskade Flamma fem år... FEM ÅR! När blev hon så gammal och hur gick tiden så fort? På ett sätt känns resan med Flamma milslång och samtidigt som att hon var unghund alldeles nyss. Framförallt befinner Flamma och jag oss väldigt långt ifrån där jag trodde vi skulle vara efter fem år. I Flamma hoppades jag på en hund som skulle öppna upp nya möjlgheter. Jag drömde om att komma längre i apporteringsträningen, starta på retrieverprov och kanske delta på jakter. Och en dag skulle hon få bli mamma åt en ny generation, ännu bättre, Combine-hundar.

 

 

Tankarna på avel ströks tidigt då Flamma visade sig ha en dålig armbåge. Jag önskar ingen den resan vi fick med operation och rehabilitering. Kanske var det lika bra att just hon drabbades, vi slapp utsätta en valpköpare för situationen och Flamma har andra brister. Det finns många andra tikar som är bättre lämpade för att få föra sina gener vidare.

 

Drömmen om jakter lämnade vi också bakom oss rätt tidigt. Flamma blev skrämd i samband med en jakt som ung. Någonstans i samband med det insåg jag också att jag inte var tillräckligt motiverad att lägga ner all den tid som krävs för att delta på jakter, i alla fall inte med en hund som Flamma.

 

Viktigare var att träna apportering och starta på prov! Flamma gick unghundsderbyt och var jätteduktig, men sedan dess har vi inte riktigt fått till det på prov. Vi har tränat för instruktör regelbundet och tränat i olika konstellationer. Flamma är uppmärksam, arbetsvillig och rolig att träna. Men något händer när vi kommer ut på prov. Flamma känns glad och taggad, men beter sig inte alls som på träning. Hon övermarkerar och arbetar annourlunda. Ibland springer hon som en galning och ibland vill hon inte apportera vilten.

 

Jag börjar acceptera att Flamma inte heller kommer att bli den provhund jag drömt om. Hon älskar apportingsarbetet, men är i grunden ett rätt osäker hund och situationer med press eller stress får hon svårt att hålla ihop. Och jag kan konstatera att jag inte klarat av att träna henne att hantera dessa tillräckligt väl. Det är roligt att träna och jobba med Flamma, men det är frustrerande och inte heller så roligt att starta på prov när man inte känner igen sin hund.

 

Flamma går inte till historien som den hund jag meriterat mest, men utbildningsmässigt är hon den retriever jag lyckats lära mest! I år fortsätter vi träna öppen klass-momenten. Kanske startar vi på fler prov, men kanske inte. Det viktigaste är ju att ha roligt ihop, och det har vi när vi tränar tillsammans. Därför gör vi numera lite  av varje. Vi tränar och tävlar lite rallylydnad och det funkar bra. Ibland tränar vi lydnad där vi nosar på momenten i startklass. Apporteringsträningen är fortfarande roligast, men utan tydliga prov-mål blir jag lätt lite vilsen och tappar strukturen i träningen. Med Flamma drömde jag om en hund som skulle öppna upp nya möjligheter och det kan man ändå säga att hon gjort, även om det inte riktigt blev som jag tänkte mig från början.